Hon kommer hem

Det är med viss bävan och oro den här morgonen som jag äter min frukost. I början av veckan kom ett vänligt brev med en för innehållet ganska klinisk rubrik "Separatkreming". I vänliga ordalag beklagade de sorgen och ville nu meddela att det gick bra att hämta hem Melody.

Först dyker det upp en del praktiska tankar. Förstår att jag får henne i en liten ask, men hur liten. Är den som en tändsticksask eller bara snäppet under en människo-urna? Är den värdig min lilla vackra flicka. Tänk om den är jätteful och rent av lite läskig.

Sen kommer känslorna. Klarar jag att sitta där i väntrummet och vänta bland alla de andra med alla mina tankar och sen framföra mitt ärende utan att känslor och tårar kommer forsande? Hur fixar man sånt?

Vi bestämmer oss för att åka ner till djursjukhuset båda två. Eller rättare sagt jag frågar min man om han kan följa med eftersom jag känner att jag inte vill köra hem. Som tur är har han gått med på det. Nu är det bara en stund kvar innan vi måste göra oss färdiga och åka.

I kväll brinner vårt ljus för Melody